.....

Vart tog mitt mod vägen? Jag har alltid vågat säga exakt vad jag tycker och tänker ... Nu när mina känslor sprakar och det brinner inom mig blir jag helt plötsligt tillbaka dragen. Det går i vågor det där. Varför vill man alltid ha det man inte kan få? Varför kan man inte spola tillbaks tiden så man kan säga de rätta sakerna i de rätta tillfällena? Så mkt frågor jag aldrig lär få svar på.. Jag tror det är för sent.

Jag vill kunna säga rätt upp i ansiktet på människan att jag går ingenstans jag finns kvar för jag behöver dig? För det gör jag och jag menar det.. Från djupet av mitt hjärta...

Det värsta är att det enda jag hör från personen är tomma ord, tomma löften som aldrig hålls. Jag tröttnar sakta men säkert, men vill samtidigt inte ge upp hoppet...Hoppet är det sista som lämnar en, men det borde ha lämnat mig för längesen. Det var en bekant till mig som sa en gång " No matter how much shit you have to deal with everyday , no matter how many assholes you have to deal with.never give upp hope, never loose faith just fuckin fight it" Jävligt bra sagt och jävligt sant. Om man ska hålla sig till det då kanske?