Idag på praktiken så pratade jag mkt med ungdomarna om hur det var när jag hände på Karby gården.. Berättade att fritidsledarna fick kämpa med mig, även mina lärare.. För jag var inte speciellt lätt att ha och göra med. Jag gjorde allt tvärt emot vad jag blev tillsagd. Jag fick inte stå utanför gården och röka, vilket jag såklart gjorde ändå.. När det var övernattning var det sagt att man inte fick gå ut efter tolv, självklart hoppade jag ut genom fönsret när ingen såg osv.
Jag är tacksam att fritidsledarna som jag hade då var så tålmodiga.
Det fanns en tjej som jobbade där som heter Angelica. Jag tydde mig till henne väldigt mkt, berättade allt för henne. Hon visste exakt vilka dagar som jag mådde sämre än andra.. Hon visste exakt vart hon kunde hitta mig. Jag satt alltid utanför ICA i Brottby på en bänk och lyssnade på musik o tänkte på allt mellan himmel och jord. Hon muntrade alltid upp mig.. Hon talade om för mig att jag var en stark tjej som klarade av det mesta. Hon fick mig att tro på mig själv, hon lärde mig att inte ta någon skit och stå på mig. Av någon anledning tappade vi kontakten.. Men för några månader sedan lade hon till mig på facebook.. Vi började prata om gamla minnen osv. Vi träffades igen och pratade om allt och ingenting. Sen jag såg henne sist hade hon fått tre döttrar till.. Hon hade en då jag hängde på gården. Angelica berättade för mig att hon döpt en av döttrarna efter mig. Jag började att gråta av ngn aneldning. Jag vart så himla smickrad. Jag äslakr hennes barn som att de vore mina småsyskon, även om de kan kallas för monster.
Angelica ska ha ett stort tack för att hon fanns och finns för mig nu. Utan dig skulle det inte gå.
Därför vill jag bli fritidsledare.. för jag vill finnas till på samma sätt för ungdomarna som Angelica fanns till för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar